Gp artikel
När allt nästan var över konstaterade Håkan Hellström som vanligt att "det här är bara förfesten, gå ut och fortsätt brinna i natten".
Och så höll både han och publiken andan när Stefan Sporsén spelade introt till Du är snart där. Balladen som avslutar den nya plattan och som dessutom är låten som mer än någon annan gör Håkan Hellström till en fullvuxen artist.
Han står efter tio år på scenen, inför ett utsålt Scandinavium i finaste gå bort-kostymen och svetten har blött igenom tyget i byxbaken men det gör ingenting. Alla är svettiga, alla har ömmande halsar och det handlar inte längre om ett tonårsromantiskt tillbakablickande eller ett ivrigt jagande efter ett enda perfekt ögonblick i nuet. Håkan Hellström sjunger om en framtid han inte vet någonting om och för kanske allra första gången skakar han för att han har någonting att förlora. Det går inte att satsa allt på ett kort längre. För till sist är kortleken borta. Nätterna har ett slut och i morgonljuset finns det drömmar som slog in och andra som inte räckte hela vägen fram.
Det är den modigaste text han har skrivit och den sätter Håkan Hellström i ett nytt sammanhang. Han har vuxit tillsammans med sina fans. Och bortom alla hyllningar, alla fullpottsbetyg och alla magasinsomslag är det relationen mellan Håkan och publiken som verkligen betyder någonting. Det är där hemligheten finns. Det handlar inte bara om dans, dans, dans utan om identifikation. Ingen annan svensk artist har som Håkan Hellström lyckats knyta så starka band. Till staden han sjunger om, till människorna som bor här och hur vi fungerar och inte fungerar. Det är tydligare än någonsin på senaste skivan och när de nya låtarna placeras intill de äldre sångerna blir konserten till en mångbottnad kärlekshistoria där allting hänger ihop.
Och sedan svänger det förstås något vansinnigt också. Bandet är helt okuvligt och klarar av allt från storslagna ballader till frenetiska pop-utbrott. Ena stunden gör man bullrande romantisk rock och i nästa stund hissar man spegelbollen och Scandinavium blir till ett frenetiskt dansande Hacienda. Den brötiga saxofonen, den pilska trumpeten, de hårda gitarrerna och Finn Björnulfsons envist smattrande handflator samsas alla i det här unika kollektivet där varje beståndsdel gör helheten så mycket större.
Håkan Hellström dansar, sjunger, skriker, plockar upp Gais-halsdukar och brev och har långa mellansnack. Han ägnar sig inte åt publiktricks som så många andra som nått arenaformatet. Fokus finns i musiken och i dem som står längst fram. Men när jag vänder mig om ser jag hur alla 10 657 är på fötter. Alla är med. Kvällen då Håkan Hellström tog nästa steg.
GPs artikel av Johan Lindqvist
