Malin Svenssons äventyr

Jag verkligen ogillar folk som blggar och säger förlåt nu har jag inte uppdaterat på länge. Men i dag är jag sådan själv. Jag har läst era mejl ni som skickat och jag lovar jag ska bättra mig.

Jag har tänkt på en sak. Jag har fått en del frågor om mitt bloggande. Först vill jag tacka er som berömt mig och alla ni som är inne varje dag och kämpar er igenom mina inlägg.

Men jag har också haft en del diskutioner med folk roiga diskutioner. Folk som tycker att bloggare bara vill ha uppmärksamhet genom att lägga in bilder på sig själva och folk som tycker att det är meningslöst att blogga om man inte har lika många läsare som kisie och kenza och gänget. Men jag har samtidigt tänk så här det är ju ingen som tvingar någon att läsa några bloggar. Det är ju helt frivilligt. Jag har också läst en del bloggar själv där jag sätt folk som komenterat du är ful på en bild på en tjeje/ kille som inte alls är ful. Vad tjänar personen att skriva det liksom. Som jag sa innan man måste ju inte gå in på folks bloggar om man inte vill. Jag bloggar ju inte för att hela världen ska läsa den utan mer för att jag tycker att det är roligt att skriva. Jag älskar att skriva. Och jag ror att det är många bloggare som känner samma.

Hej där kära blogg vänner.

Idag har jag varit hemma från skolan.Det  har varit ganska skönt. Men det är inte lika roligt att vara hemma när man inte mår bra som det är att vara hemma på tex lov.

Men jag hoppas att jag ska kunna gå till skolan i morgon. Man missar så mycket när man är borta.

Idag när jag vaknade lite sådär halv täpt i näsan och halsont så kollade jag ut och såg att det var helt vitt ute. snö redan. Väder prognosern säger ju att det ska bli den kallaste vintern på länge. Tur att man ska åka bort över jul då. Hälsa på käre brorsi.

När allt nästan var över konstaterade Håkan Hellström som vanligt att "det här är bara förfesten, gå ut och fortsätt brinna i natten".

 

Och så höll både han och publiken andan när Stefan Sporsén spelade introt till Du är snart där. Balladen som avslutar den nya plattan och som dessutom är låten som mer än någon annan gör Håkan Hellström till en fullvuxen artist.

 

Han står efter tio år på scenen, inför ett utsålt Scandinavium i finaste gå bort-kostymen och svetten har blött igenom tyget i byxbaken men det gör ingenting. Alla är svettiga, alla har ömmande halsar och det handlar inte längre om ett tonårsromantiskt tillbakablickande eller ett ivrigt jagande efter ett enda perfekt ögonblick i nuet. Håkan Hellström sjunger om en framtid han inte vet någonting om och för kanske allra första gången skakar han för att han har någonting att förlora. Det går inte att satsa allt på ett kort längre. För till sist är kortleken borta. Nätterna har ett slut och i morgonljuset finns det drömmar som slog in och andra som inte räckte hela vägen fram.

 

Det är den modigaste text han har skrivit och den sätter Håkan Hellström i ett nytt sammanhang. Han har vuxit tillsammans med sina fans. Och bortom alla hyllningar, alla fullpottsbetyg och alla magasinsomslag är det relationen mellan Håkan och publiken som verkligen betyder någonting. Det är där hemligheten finns. Det handlar inte bara om dans, dans, dans utan om identifikation. Ingen annan svensk artist har som Håkan Hellström lyckats knyta så starka band. Till staden han sjunger om, till människorna som bor här och hur vi fungerar och inte fungerar. Det är tydligare än någonsin på senaste skivan och när de nya låtarna placeras intill de äldre sångerna blir konserten till en mångbottnad kärlekshistoria där allting hänger ihop.

 

Och sedan svänger det förstås något vansinnigt också. Bandet är helt okuvligt och klarar av allt från storslagna ballader till frenetiska pop-utbrott. Ena stunden gör man bullrande romantisk rock och i nästa stund hissar man spegelbollen och Scandinavium blir till ett frenetiskt dansande Hacienda. Den brötiga saxofonen, den pilska trumpeten, de hårda gitarrerna och Finn Björnulfsons envist smattrande handflator samsas alla i det här unika kollektivet där varje beståndsdel gör helheten så mycket större.

 

Håkan Hellström dansar, sjunger, skriker, plockar upp Gais-halsdukar och brev och har långa mellansnack. Han ägnar sig inte åt publiktricks som så många andra som nått arenaformatet. Fokus finns i musiken och i dem som står längst fram. Men när jag vänder mig om ser jag hur alla 10 657 är på fötter. Alla är med. Kvällen då Håkan Hellström tog nästa steg.


GPs artikel av Johan Lindqvist

Den där lilla ångesten av att veta att det är skola i morgon börjar smyga sig på nu. Gud va det här lovet gick fort. Vad hände med denna veckan. Jag har inte haft en lugn dag typ. Och nu vet man att klockan kommer ringa halv sju i morgon och man vet också att då ska man lämna den varma sängen för att sedan smita i väg till en kall buss. Det är inget fel på skolan men just söndagar. Det bara känns jobbigt.

Hallå gänget!